Kammarrätten i Jönköping: Rätt till sjukpenning

I dom 2012-11-05 i mål 3350-11 har Kammarrätten i Jönköping kommit fram till att en elöverkänslig kvinnas medicinska tillstånd ska bedömas som sjukdom och att hon har rätt till sjukpenning. I strid mot vad tidigare instanser kommit fram till anger kammarrätten att den omständigheten att det saknas objektiva fynd, som styrker elöverkänslighetssymtom, inte ska tillmätas någon avgörande betydelse i denna typ av mål.

Den elöverkänsliga kvinnan hade åberopat olika läkarintyg där det angavs att hon hade allvarliga elöverkänslighetssymtom. Hon kan, enligt intygen, inte vistas i miljöer där det finns el, inte prata i telefon eller använda dator. Såväl försäkringskassan som förvaltningsdomstolen hade dock nekat henne sjukpenning, eftersom elöverkänslighet uppgavs vara ifrågasatt inom vetenskapen och det inte redovisades några objektiva undersökningsfynd i läkarintygen.

Kammarrätten gjorde dock en annan bedömning. Utan att gå närmare in på vad som var orsaken till symtomen kom de fram till att besvären i sig ska bedömas som sjukdom i den mening som avses i lagen (1962:381) om allmän försäkring.

Rätten anförde också: ”Avsaknaden av objektiva fynd bör inte tillmätas avgörande betydelse, eftersom många sjukdomar inte låter sig påvisas objektivt.”

Arbetsförmågan ansågs nedsatt i förhållande till den reguljära arbetsmarknaden, eftersom lämpliga arbeten vid aktuella sjukdomsbesvär ansågs vara mycket sällsynt förekommande på arbetsmarknaden. Därför ansågs den elöverkänsliga kvinnan uppfylla förutsättningarna för sjukpenning.

Min kommentar: I avsaknad av prejudikat från högsta förvaltningsdomstolen bör ett färskt kammarrättsavgörande i denna generellt viktiga fråga, om betydelsen av avsaknaden av objektiva undersökningsfynd, bli av stor betydelse för rättstillämpningen. Förhoppningsvis innebär avgörandet att rättsläget beträffande elöverkänslighetsbesvär återgår till vad som gällde för några år sedan. 

Mats Dämvik, 2012-11-16

EU-domstolen: Tolkning av referensnivåer för EMF

Med anledning av en begäran om förhandsbesked från miljönämnden i Mora kommun har det i mål C-344/09 vid EU-domstolen framkommit intressant information till ledning för tolkning av referensnivåerna för elektromagnetiska fält (EMF). Orsaken till begäran var en tolkningsfråga som uppkom i ett tillsynsärende enligt miljöbalken där miljönämnden fått in en anmälan från en elöverkänslig man om att han fått allvarliga besvär av en försämrad strålmiljö.

Misstanken om att Sverige bryter mot EU-rätten

Den franska överrätten i Versailles fastställde den 4 februari 2009 ett avgörande från en tidigare instans, där försiktighetsprincipen hade tillämpas till skydd mot möjliga hälsorisker med strålningsexponering. Genom denna dom meddelades en teleoperatör ett vitesförläggande med innebörd att en basstation skulle tas bort, eftersom strålningsriskerna utgjorde en olägenhet för närboende. Detta avgörande har därefter följts av flera andra franska domstolar som kommit fram till samma resultat.

I Sverige har dock inte försiktighetsprincipen tillämpats på detta sätt. Eftersom både Frankrike och Sverige är medlemmar i EU fanns det anledning att fråga sig om dessa skilda rättstillämpningar grundar sig på skilda tolkningar av EU-rätten?

I Mora hade miljönämnden haft diskussioner med berörda teleoperatörer om att på frivillig basis finna en lösning för att begränsa strålningen inom det aktuella området. Operatörerna var dock inte villiga att diskutera en sådan lösning med hänvisning till att strålningen från deras basstationer låg under gällande referensnivåer (ibland även kallade referensvärden eller gränsvärden). Enligt min mening kan de inte klandras för denna inställning, eftersom den är förenlig med en fast svensk rättspraxis. Det är välkänt att domstolarna regelmässigt avfärdar försiktighetsprincipen på den grunden att exponeringen från basstationer inte överstiger referensnivåerna. Frågan var då om denna praxis är förenlig med EU-rätten?

Referensnivåerna finns angivna i EU-rekommendation 1999/519/EG. Det som i detta sammanhang är av intresse är att det i denna rekommendation anges att nivåerna uteslutande är baserade på vid vilken exponering vetenskapligt säkerställda hälsorisker uppkommer. I skälen anges också att syftet med rekommendationen endast är att allmänheten inom gemenskapen ska skyddas mot säkerställda och skadliga hälsoeffekter.

Inom EU har dock försiktighetsprincipen definierats så att den endast kan tillämpas då det råder osäkerhet om riskerna. En konsekvens av detta är att den omständigheten att en risk ännu inte är vetenskapligt säkerställd inte får åberopas som en ursäkt för att avfärda principen.

Med dessa utgångspunkter låg det nära till hands att misstänka att svensk rättspraxis strider mot EU-rätten. Det var därför miljönämnden valde att pröva möjligheten att inhämta ett klargörande från EU-domstolen.

Utredning i tolkningsfrågan

Som brukligt är sände EU-domstolen ut miljönämndens förfrågan till medlemsstaterna för yttrande.  Lite förvånande avstod Sverige från att ge sin syn på saken. Då frågan rör förhållanden i Sverige hade det varit mer naturligt om regeringen försökt försvara den svenska ordningen.

Svarade gjorde däremot den franska regeringen. De upprepade stora delar av den argumentation som miljönämnden hade fört i sin ansökan och föreslog att EU-domstolen skulle svara på tolkningsfrågan så att referensnivåerna inte har fastställts med beaktande av försiktighetsprincipen. Fransmännen var av den åsikten att detta var något som enkelt kunde utläsas av innehållet i rekommendationen.

Även EU-kommissionen yttrade sig i målet, och förde fram argument som pekade i bägge riktningar. De anför först att förarbetena till rekommendationen visar på att den dåvarande avsikten inte varit att beakta försiktighetsprincipen. Orsaken var att rådet inte hade accepterat Europaparlamentets förslag till skrivningar om att rekommendationen skulle hänvisa till försiktighetsprincipen och omfatta potentiell långsiktig hälsopåverkan. 

Kommissonen anförde även en omständighet som de ansåg tala för den motsatta tolkningen. De hänvisade till följande uttalande i rekommendationens bilaga I:

”… endast säkerställda effekter användes som grund för de föreslagna exponeringsbegränsningarna. Framkallandet av cancer till följd av långvarig exponering för elektromagnetiska fält ansågs inte vara säkerställt. Eftersom det finns säkerhetsfaktorer på omkring 50 mellan tröskelvärdena för omedelbara effekter och de grundläggande begränsningarna omfattar denna rekommendation emellertid indirekt eventuella långtidseffekter inom hela frekvensområdet.”

Frankrikes regering ansåg att uttalandena i själva rekommendationen var så tydliga att ovanstående citat i bilagan inte krävde någon kommentar. Själv instämmer jag i att säkerhetsfaktorn indirekt även kan tänkas skydda mot vissa andra effekter än de säkerställa, men därav går det inte att dra slutsatsen att försiktighetsprincipen har beaktas för de indikationer som finns på möjliga risker vid exponering under referensnivåerna. Det förfaller inte heller ha varit rådets avsikt att ge texten en sådan innebörd.

Miljönämnden framförde också flera starka skäl för att försiktighetsprincipen inte hade beaktats genom säkerhetsfaktorn. Det finns t ex omständigheter som talar för att citatet ovan bygger på en ren missuppfattning. Den cancerrisk som diskuterades vid tidpunkten då rekommendationen upprättades var risken för att barn drabbas av leukemi då de bor nära kraftledningar. ICNIRP, den organisation som utarbetat referensnivåerna, redovisade flera studier som visade att en sådan riskökning uppkom vid en exponering för magnetfält på 0,2 mikrotesla. Referensnivån, inklusive säkerhetsfaktor, för sådana fält (50 Hz) ligger dock på 100 mikrotesla. För denna cancerrisk är det alltså helt klart att säkerhetsfaktorn inte utgör något skydd, och frågan är då vilken cancerrisk rådet syftar på i citatet ovan? Det kan här tilläggas att uppgiften om att säkerhetsfaktorn indirekt skyddar mot eventuella långtidseffekter inte finns med i förarbetena, utan detta är något som rådet lagt till på egen hand i sista stund.

Utredningen i målet tala alltså sitt tydliga språk. Det finns god grund för att utgå ifrån att försiktighetsprincipen inte är beaktad i referensnivåerna. Alla som har yttrat sig är också eniga om att dessa nivåer endast är baserade på säkerställda hälsoeffekter. Följden bör då bli att det förhållandet att en exponeringsnivå är lägre än referensnivån inte får åberopas som en ursäkt för att avfärda försiktighetsprincipen.

Domstolens avgörande

Förutom själva tolkningsfrågan kom målet även att handla om huruvida miljönämnden var behörig att ställa en fråga. Förutsättningen är att nämnden anses vara en domstol. I Sverige ses en miljönämnd som en förvaltningsmyndighet och inte som en domstol, men i EU-rätten används att vidare domstolsbegrepp. Vissa organ som i Sverige benämns som myndigheter eller nämnder har tidigare setts som domstolar av EU-domstolen. 

Det hade däremot inte prövats tidigare om ett organ med uppgifter liknande miljönämndens är att se som en domstol eller ej. I detta mål valde dock EU-domstolen att utveckla praxis på ett sådant sätt att en svensk miljönämnd numera inte anses vara en domstol i den mening som avses i EU-rätten. Därmed besvarades inte tolkningsfrågan.

Slutsatser

I Frankrike finns det flera avgöranden som har lett till att basstationer har fått tas ned, men det finns också avgöranden som inte lett till krav på sådan åtgärd. Orsaken till detta är att prövningar enligt försiktighetsprincipen omfattar en bedömning av flera olika faktorer som kan variera från fall till fall. Det ska t ex göras en avvägning mellan nytta och kostnader med en försiktighetsåtgärd. Starka skäl talar dock för att den franska rättstillämpningen, att göra en prövning av försiktighetsprincipen då exponeringen ligger under referensnivån, är korrekt. Samma skäl talar också för att svensk praxis, att regelmässigt avfärda försiktighetsprincipen på den grunden att exponeringen ligger under referensnivån, är oförenlig med EU-rätten.

Misstanken om att Sverige bryter mot EU-rätten har alltså ytterligare stärkts genom utredningen i detta mål. Förmodligen krävs dock ett avgörande av EU-domstolen för att en förändring ska komma till stånd. Vi får alltså vänta på att en domstol, eller kanske länsstyrelse, får upp ett fall som gör att en ny begäran om tolkningsbesked erfordras. Då det finns misstankar om en konflikt mellan svensk rättspraxis och EU-rätten ska givetvis frågan utredas ordentligt. Problemet är dock att det är mycket enklare och bekvämare för en domstol att följa praxis och ”låtsas som om det regnar”.

Eftersom problematiken även är likartad i vissa andra EU-länder finns också möjligheten att en domstol från annat land på nytt för upp frågan till EU-domstolen. Såväl beslut som inlagor i mål C-344/09 finns tillgängliga i olika språkversioner och kan beställas från EU-domstolen.

Mats Dämvik, 2011-12-19

 

Miljööverdomstolen: Kraftledning måste flyttas

Genom dom 2011-08-26 i mål M4127-10 har Mark- och miljööverdomstolen (MöD) fastställt tidigare instansers avgöranden, vilket innebär att Affärsverket svenska kraftnät tvingas flytta en kraftledning som exponerar en närliggande bostad för strålning av för höga nivåer.

Enligt miljöbalkens försiktighetsprincip (MB 2:3) ska försiktighetsmått vidtas så snart det finns skäl att anta att en verksamhet kan medföra olägenhet för människors hälsa. I denna fråga konstaterade MöD följande:

I Socialstyrelsens meddelandeblad (juni 2005) anges att forskningen tyder på att man kan se en viss ökning av leukemirisken hos befolkningsgrupper som exponeras för magnetfält på 0,4 mikrotesla eller mer. I det aktuella fallet var uppmätta magnetfält betydligt högre än denna nivå.

I målet var det vidare klarlagt att elektriska fält från kraftledningen vid upprepade tillfällen gav upphov till elektriska stötar hos de boende.

Bägge dessa omständigheter ansågs var för sig utgöra en sådan olägenhet för människors hälsa som avses i miljöbalkens försiktighetsprincip.

Hänsynskravet i MB 2:3 gäller dock endast i den utsträckning det inte kan anses som orimligt att uppfylla (MB 2:7). Av MB 26:9 framgår även att ett förläggande inte får innebära mer ingripande åtgärder än vad som behövs i det enskilda fallet.

Verksamhetsutövaren (Svenska kraftnät) hade föreslaget vissa försiktighetsåtgärder, men de godtogs inte av MöD eftersom åtgärderna i betydande utsträckning innebar att fastighetsägaren fick avstå från sin rätt att fritt använda sin fastighet. Verksamhetsutövaren förbjöds därmed att ha sin kraftledning närmare fastighetens gräns än 65 meter. Den omständigheten att kostnaden för att flytta kraftledningen beräknades uppgå till ca 14 miljoner kronor ansågs inte göra förbudet orimligt att uppfylla.

Även i tidigare rättsfall har närboendes exponering för magnetfält från kraftledningar ansetts utgöra en olägenhet för människors hälsa. Men, så vitt jag vet, är detta första gången som en dom vunnit laga kraft med ett krav på en för verksamhetsutövaren så ekonomisk betungande åtgärd som att flytta en kraftledning. (Tidigare praxis behandlas här; sid 42-44).

MöD är sista instans i denna typ av mål och domen kan inte överklagas. Avgörandet är också vägledande för andra myndigheter och domstolar som har att pröva liknande fall.

Mats Dämvik, 2011-08-29

Regeringsrätten: Naturreservat skyddas

I sin dom, 2007-11-12, i mål nr 7040-06 har regeringsrätten nekat bygglov för en telemast inom ett naturreservat, med hänvisning till EG-rättens försiktighetsprincip.

Vid bygglovsprövningar är kommunala detaljplaner och områdesbestämmelser juridiskt bindande. Det finns dock även andra typer av planer som skall vara vägledande vid den intresseavvägning som skall göras vid en bygglovsprövning.

I detta fall avsåg bygglovsansökan uppförande av en telemast inom ett naturreservat. I planen angavs att dess syfte bl.a. var att upprätta gynnsamma häckningsförhållanden för vissa utpekade fågelarter genom att bevara arternas livsmiljö i tillräcklig omfattning. Reservatbestämmelserna, som var utfärdade långt innan det var aktuellt att uppföra telemaster, angav också att nybyggnad och kommersiell användning av marken var förbjuden utom i vissa särskilt angivna fall.

Trots detta beviljande kommunen bygglov för masten. Efter att några grannar överklagat beslutet, valde även länsrätt och kammarrätt att gå på kommunens linje. Därefter kom frågan upp till prövning i regeringsrätten, där bedömningen blev en annan.

Vid sidan av reservatbestämmelserna valde regeringsrätten, till skillnad från underinstanserna, att beakta EG-rättens försiktighetsprincip. Med hänvisning till två av EG-domstolens avgöranden uttalade sig regeringsrätten på följande sätt: ”EG-domstolen har beträffande kriteriet ”kan påverka miljön på ett betydande sätt” uttalat att en särskild bedömning av ett projekts miljökonsekvenser skall göras om det är sannolikt eller om det finns en risk för att projektet kommer att ha en betydande påverkan på det berörda området. Med hänsyn särskilt till försiktighetsprincipen anses en sådan risk föreligga när det på grundval av objektiva kriterier inte kan uteslutas att projektet kommer att ha en betydande påverkan på det berörda området.”

Regeringsrätten avslog bygglovsansökan.

Det som är intressant med detta mål är att regeringsrätten hänvisar till EG-rätten. Trots att det tydligt anges i EG-fördraget att försiktighetsprincipen skall tillämpas inom unionen har det hittills varit så att svenska domstolar och myndigheter haft en tendens att ”lossas som det regnar” när man åberopar denna princip. Även om inte detta mål handlar om de hälsoeffekter som förknippas med den strålning masternas sändare avger, har alltså regeringsrätten angivit vägen för lägre instanser om att beakta EG-rättens försiktighetsprincip vid bygglovsprövningarna.

Mats Dämvik, 2007-11-16

Miljööverdomstolen: Oro för strålning

Miljööverdomstolen fastslår, genom dom i mål nr M7485-04, att psykisk oro hos närboende, i sig, är tillräckligt för att en mobilmast skall anses medföra sådan olägenhet för omgivningen som avses i miljöbalken.

Målet kom upp till miljööverdomstolen för prövning efter att miljödomstolen upphävt en kommuns förläggande om att teleoperatörer skulle inkomma med uppgifter om basstationer. Kommunen yrkade att miljööverdomstolen skulle fastslå att antenner och master för mobiltelefoni är miljöfarlig verksamhet och att miljönämnden därmed, som tillsynsmyndighet, har rätt att begära uppgifter om sändarnas placering.

Inom parantes bör nämnas att kommunens tillsynsansvar inte alls är beroende av om verksamheten definieras som miljöfarlig eller ej. Då det rör sig om risker som kan orsaka olägenhet för människors hälsa kan kommunen alltid utöva tillsyn enligt4 § 3 st i förordningen (1998:900) om tillsyn enligt miljöbalken och punkten B14 i dess bilaga. Denna bestämmelse åberopades dock inte av kommunen och beaktades därför inte av miljööverdomstolen. Av denna anledning prövade domstolen frågan om verksamheten skall betecknas som miljöfarlig.

Enligt MB 9:1, 3 st är det tillräckligt att användningen av en anläggning kan medföra olägenhet för omgivningen, genom bl.a. icke-joniserande strålning, för att den skall definieras som miljöfarlig verksamhet. Frågan var alltså om driften av en basstation kan anses medföra olägenhet för omgivningen. Vad som avses med en olägenhet för människors hälsa definieras närmare i MB 9:3.

I denna fråga uttalade sig miljööverdomstolen påföljande sätt: ”Vidare finns det risk för att mobilmasterna ger upphov till psykisk oro hos närboende, vilket i sig är tillräckligt för att master skall kunna anses medföra olägenhet för omgivningen enligt 9 kap. 1 § 3 miljöbalken.”

Detta uttalande ligger helt i linje med vad som anges i motiven till MB 9:3 och den tidigare praxis som tillämpats enligt miljöbalkens föregångare; miljö- och hälsoskyddslagarna. Socialstyrelsen har dock i olika sammanhang påstått att oro för strålning från basstationer inte kan utgöra en sådan olägenhet för människors hälsa som avses i miljöbalken. Genom sitt avgörande har nu miljööverdomstolen kommit fram till en annan slutsats.

För att miljöbalkens försiktighetsprincip skall kunna användas för att ställa åtgärdskrav på en teleoperatör är det två rekvisit som skall vara uppfyllda.

1. Det skall finnas skäl att anta att verksamheten kan medföra olägenhet för människors hälsa och

2. kravet får inte anses vara orimligt då nyttan med åtgärden ställs i relation till kostnaderna.

Än så länge har inga åtgärdskrav riktas motteleoperatörerna med anledning av den oro för hälsorisker som många känner då en basstation placeras i närheten av deras bostad. Orsaken till detta ligger mycket i Socialstyrelsens felaktiga uttalande. Med anledning av miljööverdomstolens ställningstagande har nu förutsättningarna ändrats för bedömningen av rekvisit 1 ovan.

Utgången i målet blev att miljööverdomstolen upphävde miljödomstolens dom, vilket innebär att teleoperatörerna skall följa kommunens förläggande om att redovisa basstationernas placering.

Mats Dämvik, 2005-10-14

Miljödomstolen i Växjö: Skadestånd

Miljödomstolen i Växjö har i dom M 18-00 kommit fram till att en verksamhetsutövare som exponerar sin omgivning för magnetfält i storleksordningen 0,18 – 0,54 mikrotesla kan vara skadeståndskyldig.

Under en hyresfastighet, som har ägts av fastighetsbolaget JM AB, finns en tunnel där Banverkets järnväg går fram. Järnvägsdriften har givit upphov till magnetfält i hyreshuset. Dessa fält har påverkat den tekniska kontorsutrustning som finns hos hyresgäster i fastigheten, och har även skapat sådan oro hos personalen att de inte vill vistas där störningarna uppträder. JM har med anledning av detta krävt skadestånd av Banverket för den förmögenhetsskada de drabbats av bl a genom att fastighetens hyresintäkter minskat.

Eftersom den aktuella skadan inträffade före miljöbalkens tillkomst har miljöskadelagen tillämpats. I de delar av lagen som varit tillämpliga i detta fall har det dock inte skett några ändringar genom miljöbalkens tillkomst. Reglerna återfinns numera i 32 kap. MB.

Domstolen hade inhämtat följande information om hälsoriskerna. De forskningsresultat som avser kraftfrekventa (50 Hz) magnetfält bör vara relevanta i detta sammanhang, även om järnvägen alstrar fält av frekvensen 16,7 Hz. Medianvärdet i daghem och bostäder uppgår till ca 0,1 mikrotesla. För såväl nybyggnader som befintliga byggnader tillämpar bl a Stockholms stad och Malmö stad principen att årsmedelvärdet ej bör överstiga 0,2 mikrotesla. IARC (International Agency för Research of Cancer) han vidare konstaterat att det finns en fördubblad risk för uppkomst av barncancer vid magnetfältnivåer över 0,4 mikrotesla. IARC anser dock inte att dessa hälsorisker är fullt vetenskapligt bevisade, utan har klassificerat kraftfrekventa magnetfält som möjligt carcinogena.

I det aktuella fallet var delar av den uthyrda ytan exponerad för magnetfält av ett toppvärden över 1,5 mikrotesla, och ett medelvärde mellan 0,18 – 0,54 mikrotesla. Miljödomstolen konstaterade att den oro som människor upplever i arbetslokaler med denna magnetfältsnivå är motiverad. Därmed ansåg de att störningen kunde vara skadeståndsgrundande.

Banverket hade hävdat att störningen är så vanlig på orten att den skall tålas. Frågan var då hur med rekvisitet ”orten” (jmf 32 kap 1 § 2 st MB) skulle tolkas. Banverket var av den meningen att med orten skulle förstås tunnelområdet, medan miljödomstolen istället valde att basera sin jämförelse på hela cityområdet. De kom då fram till att störningen inte kunde betraktas som ortsvanlig.

Banverket hade vidare hävdat att störningen var allmänt förekommande under jämförliga förhållanden. Miljödomstolen kom dock fram till att magnetfältsnivån överstiger vad som rekommenderas genom försiktighetsprincipen och vad som är normalt utomhus. De kom därför fram till att störningen inte kunde ses som allmänvanlig.

Då det gällde skadeståndets storlek kom domstolen fram till att den bevisning JM fört om sina hyresförluster motiverade ett skadestånd på 2 miljoner kronor. Förutsättningarna var också sådana att det ansågs sannolikt att det var järnvägen som var källan till de höga magnetfälten i byggnaden. Banverket dömdes därmed ersättningsskyldig för miljöskadan.

Mats Dämvik, 2004-08-24

Kammarrätten i Göteborg: Klagorätt

Kammarrätten i Göteborg har i mål nr 7920-03 kommit fram till att boende över 500 meter från en planerad telemast kan ha klagorätt i bygglovsärendet pga försämrad utsikt.

Av 22 § förvaltningslagen följer att ett beslut får överklagas av den beslutet angår, om det har gått honom emot och beslutet kan överklagas. Frågan i detta fall var hur långt ifrån en tilltänkt telemast man kan bo för att anses vara berörd av bygglovsbeslutet.

Regeringsrätten har i ett fall (RÅ 1992 ref. 81) angivet att bygglov för ett vindkraftverk på icke planlagd mark fick överklagas av den som ägde ett fritidshus beläget inom synhåll och på ett avstånd av cirka 550 meter därifrån. Med hänvisning till detta prejudikat har Kammarrätten i Göteborg meddelat en dom i fråga om vilka som fick överklaga ett beslut om bygglov för en mobiltelefonimast.

Med beaktande av avståndsförhållanden, landskapsbilden, terrängförhållanden och mastens höjd kom Kammarrätten i detta fall fram till att boende 526 meter från masten hade rätt att överklaga bygglovsbeslutet, medan boende 650 meter från masten saknade talerätt.

Av domskälen framgår också att ingen bevisning hade åberopats till stöd för att strålningen skulle kunna innebära hälsorisker för mer avlägsna grannar. Kammarrätten kom därför fram till att det i detta mål inte var visat att den strålning basstationen avger kan antas ha sådan skadeverkan att den kan tillmätas betydelse vid bedömningen i fråga om talerätt.
 

Mats Dämvik, 2004-08-20

Regeringsrätten: Mobilmast oförenlig med detaljplan

Av 8 kap. 11 § sjätte stycket PBL följer att bygglov får beviljas i strid mot gällande detaljplan om åtgärden innebär mindre avvikelser från planen och om avvikelserna är förenliga med syftet med planen. Tidigare har det varit vanligt att bygglov meddelats med stöd av ovanstående lagrum för uppsättande av telemaster som inte varit angivna i befintliga detaljplaner, men i ett aktuellt rättsfall(RÅ 2002 ref 63) har Regeringsrätten kommit fram till att detta inte är tillåtet. Regeringsrätten har formulerat sig på ett sådant sätt att domen bör bli prejudicerande även för andra fall.

Frågan var om Tele2 AB skulle få uppföra en mast med två teknikbodar inom ett område som Järfälla kommun hade planlagt som parkmark. Området hade karaktären av icke anlagd naturmark och användes som rekreationsområde av de omkringboende och som lekplats för traktens barn. Telemasten var synlig från längre håll liksom från en del av de närbelägna bostadsfastigheterna.

Tele2 hade åberopat flera omständigheter till stöd försitt yrkande om bygglov. De fanns en befintlig kraftledning inom området och masten hade lokaliserats så nära denna som möjligt för att minimera påverkan på området. Basstationen hade vidare anordnats på ett sådant sätt att det var möjligt för flera operatörer att använda den. Regeringsrätten konstaterade vidare att anläggningen avsåg ett allmännyttigt ändamål, men de kom ändå fram till att mastbygget inte kunde ses som en sådan mindre avvikelse från plan som avses i 8 kap. 11 § sjätte stycket PBL. Regeringsrätten medgav alltså inte Tele2 sökt bygglov.
 
I sin dom hänvisade domstolen till uttalanden i motiven till den aktuella bestämmelsen där det anges att i syftet med PBL:s regler om medborgarinflytande ligger att ingen åtgärd bör kunna rymmas inom begreppen ”mindreavvikelse” eller ”förenliga med syftet med planen”, om åtgärden har intresse för en bredare allmänhet eller en vidare krets ände kända sakägare som skulle beredas tillfälle att yttra sig i ett bygglovsärende. Att en mast som är 30 – 40 m hög är av intresse för en bredare allmänhet gäller i de flesta fall, och prejudikatet bör därför vara generellt bindande förde flesta mastbyggen inom detaljplanerade områden.

Utgången i målet kan kanske tyckas vara självklar, men avgörandet är ändå viktigt eftersom det tycks vara relativt vanligt att bygglov beviljats för master i strid mot gällande detaljplaner i parkliknande områden. I de fall en kommun vill ändra sin detaljplan för att tillåta mastbyggen innebär prejudikatet att processen tar längre tid och att en noggrannare prövning görs. Om en kommun inte vill ha en mast inom planområdet får dock telebolagen svårt att erhålla bygglov genom att överklaga byggnadsnämndens beslut.

Mats Dämvik, 2003-02-26

Regeringsrätten: Bygglov för mobilmaster nekas

I två fall har regeringen nekat teleoperatörer bygglov för master med stöd av 2 kap PBL.

Enligt PBL 8:12 skall ansökningar om bygglov för åtgärder, inom områden som inte omfattas av detaljplan, bifallas om åtgärden:

1. uppfyller kraven i 2 kap PBL,
2. inte skall föregås av detaljplaneläggning på grund av PBL 5:1,
3. inte strider mot områdesbestämmelser och
4. uppfyller kraven i 3 kap 1, 2 och 10-18 §§ PBL.

Om en kommunen inte har skyddat det aktuella området från mobiltelemaster genom detaljplan eller områdesbestämmelser har de därför ofta svårt att neka bygglov för en mast. Nedan följer dock två avgöranden där regeringen accepterat avslag till bygglov med stöd av 2 kap PBL.

Efter det att länsstyrelsen ändrat en kommuns beslut om att avslå en bygglovsansökan för en GSM-mast överklagade kommunen tillregeringen. Regeringen konstaterade, i beslut M1999/342, att området i kommunens översiktsplan betecknats som område med stort skyddsvärde för det rörliga friluftslivet. Enligt översiktsplanen skulle stor restriktivitet tillämpas mot bl a införande av anläggningar som minskar grönområdenas rekreationsvärde. Även omen översiktsplan inte är juridiskt bindande fann regeringen denna utgöra tillräckligt stöd för bedömningen att masten inte var lämplig från allmän synpunkt (2 kap PBL). Regeringen ändrade därmed Länsstyrelsens beslut. Länsstyrelsen hade varit av den åsikten att teleoperatörens behov av bästa täckning vägde tyngre än det rörliga friluftslivet.

I beslut M2000/4846 har regeringen tillämpat PBL 2:1 och en äldremotsvarighet till MB 3:6. Enligt detta lagrum skall mark- och vattenområden som har betydelse från allmän synpunkt på grund av deras naturvärden eller kulturvärden eller med hänsyn till friluftslivet så långt som möjligt skyddas mot åtgärder som påtagligt kan skada natur- eller kulturmiljön. Behovet av grönområden i tätorter och i närheten av tätorter skall särskilt beaktas. I det aktuella fallet hade ett antenntorn föreslagits placeras i ett mycket exponerat läge vid en väg med småhusområden på ömse sidor. Naturmiljön var också sådan att masten starkt skulle påverka grönområden och dominera landskapsbilden. Regeringen ansåg att dessa argument var tillräckligt starka för kommunens bedömning att lokaliseringen inte var lämplig från allmän synpunkt. Teleoperatören nekades alltså bygglov på sökt plats.

Mats Dämvik, 2003-05-05